Återvänder till Alperna
Lite oväntat och oplanerat så tog vi flyget från Calgary till Genève istället för att åka hem till Sverige. Vad ska man i Stockholm att göra i april när man kan åka skidor några veckor till och lapa alpsol, tänkte vi.
Det blev gamla goda Verbier eftersom vi har vänner som varit där hela säsongen. Vi har båda varit i Verbier förut under några veckor för ett par år sedan och utforskat de klassiska off-pist-åken och jag var där en sisådär tjugo dagar totalt när jag pluggade i närliggande Lausanne för en halv evighet sen. Det är väldigt speciellt att åka tillbaka till en plats där man varit under tidigare perioder i sitt liv på det här sättet. Jag fick märkliga déjà vu-känslor och flashbacks till hur jag minns att jag upplevde bergen då. Det kunde jag jämföra med hur det kändes att vara där nu och uppleva min egen utveckling på ett sätt som är helt omöjligt i vanliga fall. Åk som jag tyckte var skrämmande branta förra gången jag var i Verbier tyckte jag nu var bekväma, flacka och skoj.
Vad som dessutom verkar ha utvecklats väldigt mycket är hur jag ser på ett berg. Jag vet med mig att jag förr ofta lätt “åkt vilse” när jag åkt i Alperna. System som Verbier, St. Anton, Val Thorens och liknande där jag åkt mycket förr är enormt utbredda så jag har haft väldigt svårt att koppla ihop liftar med nedfarter med diverse offpist-åk utan att hela tiden titta på en pistkarta och ha känna in mig på området i flera veckor. Det var en av de mörkaste orosmoln som hängde över mig innan vi skulle åka till Kanada, eftersom vi planerade att bara ha en tre-fyra dagar på varje ort till att börja med, och då fanns inte tid att känna in sig.
Efter våra månader i Kanada har det dock hänt något. Jag tog aldrig någon pistkarta när jag kom till en ort, istället fick jag åka utan mål och “kika runt”. Spana in åk, eller bara chansa. Det fanns en sådan fantastisk trygghet i Kanada eftersom systemen är ganska begränsade i storlek och samtidigt visste man att allt som var innanför avgränsningarna var säkert. Dessutom, utan guidebok eller rekommendationer fick vi jämnt diskutera oss fram till en plan när vi åkte under repet och skapa vår egen trygghet genom att alltid ha med hudar i ryggsäcken, utfall vi hamnar lite knasigt. Nu, i Verbier, satt denna trygghet i och jag upptäckte att jag såg mig omkring på ett annat sätt. Jag var inte längre begränsad till liftar och pister utan såg topparna, ryggarna, dalarna och rännorna istället. Istället för ett se skidsystem så såg jag ett berg, där det gick upp lite liftar här och var. Det är en så häftig upplevelse, det här att se sin egen förändring. Det är inte ofta man får överraska och imponera på sig själv.
I Verbier mötte vi våren, solen och värmen. Det var en blandad kompott av fluffig kall nysnö på topparna, hemska regniga dagar, soliga glidar-dagar och smörig solsekt vårsnö längre ner. Aprilväder á la Alperna. Det ÄR härligt med sol, men jag skulle ha bytt ut det mot kyla och kall snö vilken dag som helst. Jag har inte fått nog! Dock är faktiskt våråkning väldigt härlig. När solsidorna bara rasar ner som enorma vita jordskred så är nordsidorna fortfarande fina, och i flackare solterräng är det som att åka i siden. Häääärligt!
Jag har inte tröttnat på skidor och hade kunnat åka hur mycket som helst! Det blev inte så mycket åka dock; Magnus fot, som hade blivit lite stötskadad, sa till slut ifrån med en infektion av lymfkärlen i foten och katastrofala smärtor. Han var deppig för att han inte kunde åka. Jag var deppig för att jag inte kunde åka. Vi hade ju verkligen sett fram emot att åka stort! Att riktigt njuta av att vara i Alperna! Att gå på långa turer uppe bland alptopparna! Det var ju tur att vi hade våra vänner där så jag kunde få åka litegrann i alla fall, för i Alperna, till skillnad mot Kanada, då är det inte mycket man kan göra utanför pisterna på egen hand utan att det ska kännas osäkert.
Sen kommer ju det som är det mest underbart fantastiska med Alperna; att det är så varmt långt ner. Vi åkte å klättrade en solig dag i Martigny 40 minuter bort, promenerade bland de charmiga Schweiziska bystugorna, njöt av utsikten, tog en lagom stor kaffe i solen och konverserade med våra cafebordsgrannar på Tyska och Franska samtidigt. Det finns en sån skönhet i livet som jag bara upplevt i Alptrakterna och som gör att jag längtar tillbaka hela tiden.
