Det fantastiska med att åka skidor

Ibland får jag förvånade blickar när jag berättar att jag åker skidor hela vintern och vänner och familj frågar om jag inte tröttnar på att åka skidor. Vad är det som är så kul med att åka skidor att jag vill göra det varje dag så långt snön räcker? Varför räcker inte en sportlovsvecka?

För den oinsatte behövs nog en förklaring på var “åka skidor” innebär för mig och de andra som är här med mig. Det finns nog många som får upp en bild av ett snyggt och smidigt ta sig utför pister som heter något i stil med Ravinen och Snövit, äta ostmacka och dricka varm choklad i en värmestuga och sen äventyra iväg i några pister till innan man drar sig tillbaka till sin hyrda stuga för att laga mat, dricka ett semesterglas vin och kanske basta och spela kort. Mmmm… ja… stryk den bilden.

Jag har åkt i pisten bara en dag av alla i år, och det var för att det var dimmigt på toppen och jag var sjuk. Det är djup fluffig snö, fenomenala vyer och pirr i magen som jag är ute efter! Lite som en hund som sniffar och följer spännande doftspår så står vi och petar i snödrivor, tittar på väderleksrapporter, läser lavinprognoser och följer snön. 

Har det snöat mycket så är det en sensuell känsla att nästan viktlöst studsa upp och ner ur molnen av snöflingor under oss. Jag söker mig närmre och närmre den perfekta upplevelsen av att glida fram och från toppen till botten dra ett mjukt och oavbrutet streck genom snön. Kryddan är adrenalinet som kommer av farten, det fria fallet, träden som far förbi… av att ligga på gränsen till vad jag klarar av. Beroendeframkallande!

Har det inte snöat handlar det om äventyret. Berg är inte bara någonting jag vill åka ned för, jag älskar också att ta mig upp på toppen av dem. Känslan av att stå högt över allt annat, med lätt svindel titta ner på vad jag skulle kunna åka ned för, och veta att jag har kunnat ta mig dit enbart med hjälp av mitt eget svett och arbete, den är speciell. Det är stolthet, förundran och glädje i ett. Att se en plats man vill nå från håll och så, efter lite kämpande, stå där, det är väldigt tillfredsställande. Sen tillkommer förstås belöningen av att få åka i fin, orörd snö. För det måste jag ju erkänna, vi väljer ju var vi går för att vi har sniffat till oss fin snö där. Det är klart man göra det här, dag efter dag efter dag… Topparna tar ju aldrig slut! För varje avklarat äventyr finns det ett nytt som jag vill ta mig an. Beroendeframkallande!

För detta räcker inte en sportlovsvecka. En säsong räcker inte. Ett helt liv räcker inte.