Första dagarna på berget är lika skrämmande varje gång

Läskigt! Så här kan det omöjligt kännas för de där extrema babesen som jag ser på Instagram börja säsongen med att hoppa och åka snyggt. Jag är så jäkla feg och nervös innan och under första veckan på skidor. Vi kom till Revelstoke för några dagar sen för att stanna här i sex veckor och just nu vill jag bara vända hem till trygga Stockholm. 

Nu vet jag ju att det här går över. Det är så här varje gång. 

Kroppen ska komma igång och komma ihåg hur det var man gjorde. Det är kanske inte så konstigt att den glömmer exakt hur den ska stå på skidan, var trycket ska vara i pjäxan? Var armarna ska vara? Det var ju nio månader sen den gjorde det sist. Det kan ju inte bara vara min kropp som glömmer.

Det kommer ta minst en eller två veckor innan styrkan är tillbaka någorlunda för att jag ska känna mig bekväm. Minst. Jag skäms lite men jag har inte tränat inför dethär. Det finns så mycket kul att göra resten av året, som att klättra, vandra, cykla… Att stå på gymmet och göra benböj och träna inför skidåkningen, det är jag inte särskilt motiverad att göra just där och då.

Det värsta är dock hjärnan. Min modmuskel. Den där som går att jag vågar köra på. Den är rackarns klen alltså. I slutet av förra säsongen vet jag med mig att jag vågade. Nu är det liksom en getingbo i magen när jag ser på berget. Det är så med klättringen också. Det som tar längst tid för mig att träna upp efter ett avbrott är modet. Eller… det är kanske bättre att kalla det att vänja sig vid rädslan? 

Jag tror jag är väldigt rädd för rädsla. Jag vet att det fins de som triggas av adrenalin, men jag vill nog bara undvika det. I alla fall stora mängder av det. 

Så… då är jag här igen. Säsongen börjar och det är dags att träna upp motståndet mot rädsla igen så jag kan göra det jag verkligen vill.