Rogers Pass – vi kom, vi såg, vi vill tillbaka

Från Revelstoke var det mindre än en timme till nationalparken Glacier National Park och Rogers Pass. Gör man en snabb googling så har tydligen freeride.se en tråd om Rogers Pass där man kan läsa att: “Rogers Pass kallar sig själv för The Capital of Ski Touring. Egentligen är det väl som det heter ett bergspass för Trans Canada highway och järnvägen. Men också en nationalpark med väldigt häftig och fin natur, som lämpar sig perfekt för skidåkning.”

Jag är ingen stor konsument av skidtidningar eller skidfilmer så jag har aldrig tidigare hört talas om Rogers Pass, men jag hörde om det av en slump av några svenskar när vi var i Japan. Det sades att där finns mest snö i hela Kanada och att det bara är randonnée-åkning som gäller. Det lät ju riktigt lockande, eller hur? Med den uppfattning som jag hade om skidorterna och geografin i Kanada förstod jag inte ens om Rogers Pass var en stad eller en enslig liten punkt på kartan på vägen mellan Revelstoke och Golden. Det visade sig vara vad man i skidåkarmun kallar det bergsområde som i stort sammanfaller med Glacier National Park of Canada, där den enda vägen ett tågspår kan dras genom bergen mellan Vancouver och Calgary över bergen går. Annars ligger bergen som Trumps mur från norr till söder som en ogenomtränglig barriär.

När vi körde från Revelstoke till Golden första gången så såg vi inte så mycket. Det bara snöade och snöade. Vi stannade ändå till vid den enda byggnaden som finns vid passet där det finns ett infocenter och en dator där man kunde göra sitt Glacier National Park Quiz. Det är nämligen så att om man vill gå på tur i parken vintertid så måste man göra ett test och få ett “winter pass”. Utan det får man inte vara i de delar av parken som är närmast vägen (där bergssidorna stupar brant ner mot väg och tågspår) och bilen kan bli bortforslad. Anledningen är att det är nästintill på nåder som skidåkare tillåts i dessa områden vintertid; det är brant, mycket snö, och väg och tåg måste med alla medel skyddas från laviner. Militären är fullt upptagen vintern igenom med att ställa upp haubits-kanoner nere på vägen och skjuta upp enorma missiler som spränger ner snön. För det första vill de inte att skidåkare ska dra ner laviner på vägen. För det andra vill de inte att skidåkare ska bli sprängda i bitar. Därför måste man göra testet och alltid kolla vilka områden som är avstängda för dagen där det är absolut megaförbjudet att vara. Det är också det närmaste jag kommer komma drottningen av England, att skriva på avtalet med hennes majestät (för att bli Kanadensare måste man svära trohetsed till drottningen av England, det hade jag ingen aning om).

Andra gången vi kom upp till Rogers Pass från Revelstoke så var vi istället bara trötta och sega och deppiga efter vår heliski-upplevelse. Vi hade tänkt ta en liten “eftermiddagspromenad” ute i naturen men jag somnade i bilen. Vi lämnade knappt parkeringen. Det är hemskt när man blir så där deppig, man blir oförmögen att göra det där som gör att man slutar vara deppig. Att ändå tvinga ut sig själv hjälper trots all, för en gnista väcktes. Vi gjorde upp planer för nästa dag och kom iväg tidigt. Jag blev helt förtrollad! När vi hudade in i dalgången såg vi de fantastiskt höga bergen som omslöt oss, glaciärerna som skymtade högt där uppe och fick ett helt magiskt åk i djup orörd snö.

Vi kom tillbaka 4 gånger till efter det, med några mellandagar av så kallad vila i liftsystemet i Revelstoke när det landat massa ny snö. Jag hade kunnat stanna i flera veckor till bara för att utforska alla toppar, glaciärer och rännor som vi såg, och helst hade jag hyrt in mig i en av huttorna (hut = stuga) inne i parken och åkt ännu längre upp och in i parken.

Turandet i Rogers Pass var inte bara tokigt inspirerande men också väldigt utvecklande. Vi hade bara oss själva att lita på, en karta, en kompass och höjdmätaren i telefonen. Inga fancy GPS-klockor eller detaljerade vägbeskrivningar med tidsangivelser. Det finns en guidebok över turåkningen i Rogers Pass och mycket kan man hitta på backcountriskiingcanada.com men de är ganska översiktliga och mycket får man göra själv för att hitta. Dessutom upptäckte vi när vi stod där bland topparna att det finns så många fler möjligheter än vad någon guidebok kan beskriva. Den viktigaste källan till information var lavinrapporten för området som publiceras på Avalanche Canadas hemsida. Där hittade jag även rapporter från turer under de senaste dagarna och kommentarer om hur snökvaliteten var. Jag följde dem varje dag så när vi väl gick ut på tur så hade jag nästan en hel veckas snöhistorik i bakhuvudet och kunde nästan se framför mig hur snön såg ut under ytan.

Vårt sista åk i Kanada blev en tur upp på en glaciär i Rogers Pass och ett knädjupt helt magiskt åk. Vi hade förvisso sett bilar på parkeringen, men i dalen såg vi inte någon på hela dagen. Det var vi, bergen, och den där härliga känslan av att vara så liten i allt det stora.

Jag vill verkligen tillbaka!