Soloäventyr (del 3) – Motivation
Det här är del tre i en trilogi av funderingar kring soloäventyr – RÄDSLA, TRÄNING och MOTIVATION
Jag har fått fundera många gånger för mig själv varför jag ska ut på äventyr själv, för det kommer inte naturligt. Det finns nog många därute som är mer av ensamvargar än jag som inte skulle tveka att dra ut på egen hand. Så, varför ska man då ge sig ut själv?
Den främsta anledningen kan vara att det finns något du så gärna vill göra men inte har sällskapet för. Låt inte det stoppa dig! Det finns ingen anledning att låta sig begränsas av att man inte har vänner som har samma intresse. När jag cyklade ner till Strasbourg via Amsterdam träffade jag otaliga ensamcyklare på vägen som hade fantastiska drömmål som Peking, Nordkap, Venedig… Det kan vara svårt att hitta någon som vill som du, så kompromissa inte med dina drömmar bara för att få sällskap. Jag själv hade hittat sällskap via ett cykelforum, men det fungerade inte alls bra. Vi hade så olika mål med själva resan och tvingades hålla ihop eftersom vi delade ett tält av ren kilogramsnålhet.
Några gånger när jag rest ensam har jag kommit hem med en sådan lycka över att känna mig själv. Det är märkligt och fantastiskt! För att det funnits saker jag velat göra, och ingen har varit där med någon annan vilja, så har jag ordnat det för mig sådana fantastiska upplevelser. Det är inte konstigt att jag då tyckt att jag är den bästa människan på jorden att vara kompis med 🙂
Även i det lilla så är det skönt att inte behöva kompromissa. Vill du stanna och njuta av en utsikt, ta en liten omväg för att köpa en go bulle, eller bara helt plötsligt ta fram en bok och inte gå ett steg till för att du inte känner för det, så kan du göra det. Du kan följa din och din kropps rytm utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Det är ju helt otänkbart annars i vårt samhälle att kunna göra det, så ett soloäventyr ger dig enorma friheter att följa din egen röst. Jag gick några höstdagar på Skåneleden helt själv en gång, prasslade ohämmat i löven och sov med min egna lilla eld, vid en sten, under lövkronorna och den bara himlen. Bara för att jag ville. Gick några dagar själv längs Gotlands kust en varm vår, tyckte att en sträcka var lite tråkig, och började småspringa för att komma framåt snabbare. För att jag kände för det. Helt spontant. Under en solotur var jag en kväll inte hungrig, så middag blev en kopp varm choklad. För det var bara det jag var sugen på. En sådan möjlighet till fullständig egoism får man inte i sällskap.
Det som blir är att man får möjlighet att lyssna på sig själv när man är ensam. Det är en nästintill romantisk upplevelse att lära känna sig själv. Soloäventyren har gjort mig mycket mera lyhörd för mina egna behov vilket har varit härligt inte bara när jag varit ute själv, men också när jag är ute med andra.
Det har också blivit så att ensamheten har gett mig det utrymme jag har behövt i stunder av svåra beslut för att få tänka. Jag pratar ju jättegärna med alla mina nära när jag har problem för att få hjälp och stöd, men att tvinga mig själv till frivillig ensamhet under en tur har ibland varit det enda sättet för mig att också tvinga mig själv att reflektera över, och lösa, problem. De där “luckorna” som blir av att man är ensam och inte har någon att prata med, de där stunderna av plågsam leda, de är de som behövs ibland för att jag ska klara av att fundera på sådant som jag annars helst undviker att tänka på.
Sen är det ju faktiskt så att man väldigt sällan förblir ensam när man är ute eller reser ensam. Människor finns överallt, och de är snälla och nyfikna och intresserade när man kommer själv. Jag har aldrig träffat så spännande och underbara människor som när jag varit ute på äventyr ensam, för ensamheten gör att folk öppnar upp sig. De tar kontakt. De tar emot kontakt. Och, som soloäventyrare så hittar man modet och motivationen att söka kontakt. Mina starkaste minnen från mina äventyr är ofta kopplade till människor jag träffat på vägen, och en del av upplevelserna skulle jag inte ens ha fått möjlighet till om jag inte varit ensam och därmed blivit inbjuden av främlingar att dela något med dem.
Det är säkert så att rädslan för att var ensam är det som driver mig att söka kontakt med folk jag möter på vägen, och i så fall skulle jag vilja påstå att rädsla är den bästa kryddan för att göra något underbart och minnesvärt.
