Soloäventyr (del 1) – Rädsla

Det här är del ett i en trilogi av funderingar kring soloäventyr – RÄDSLA, TRÄNING och MOTIVATION

 

Jag har varit väldigt ovillig att göra saker på egen hand, men jag är det inte lika mycket längre, så för inspiration frågade jag på facebookforumet “Kvinnliga Äventyrare” vad tjejerna där var rädda för och fick mina fyra rädslor bekräftade. Jag blev dock jättearg när jag läste svar efter svar som visar att det som mest hindrar tjejer från att våga komma ut själva är rädslan för män! 

What?!? 

Vid mina funderingar har jag kommit fram till att jag är rädd för fyra olika saker.

 

Skador

Jag är främst rädd för att skada mig allvarligt utan att ha någon med mig som kan hjälpa mig. Det säger sig självt att ett brutet ben två vandringsdagar från närmaste stuga är rätt läbbigt ensam. 

Klara mig själv

Jag kan också vara rädd för att “klara mig själv”. Om jag fryser, är hungrig, tältet går sönder, cykeln går sönder, köket går sönder… jag måste laga, fixa allt själv. Klarar jag det? Har jag tänkt på allt? Mycket lättare när någon annan är med som jag kan dela ansvaret med. Tänker jag till så inser jag att det är en falsk trygghet. Vad är det som säger att mitt sällskap kan det här? Det är ändå mänskligt tror jag att känna sig tryggare i grupp och tycka det är läskigt att behöva klara sig helt på vad man själv kan och orkar.

 

Ensamheten

Jag är också rädd för själva ensamheten. Umgänget med mig själv, att inte ha någon att dela upplevelsen med. Det är det som är emotionellt jobbigast och som verkligen kan hindra mig från att göra något underbart. Det är bisarrt hur skrämmande ensamheten kan vara. Det är inte konstigt, för jag kan tycka ensamheten kan vara väldigt plågsam, men det är ju bara i mitt huvud ju! Varför är den ett så stort hinder?

Män

Män och läskiga typer hamnar på fjärdeplats hos mig. Jag skulle ljuga om jag hävdade att jag inte var rädd för män. Den där rädslan för att sova ensam i tält och någon överfaller mig. Om de ser att jag är ensam kanske de ser mig som ett lätt offer. Jag kan bli våldtagen, rånad… Men alltså! Det här är det som hindrar flest kvinnor! De flesta tjejerna i min undersökning svarade att de var rädda för män! Och… alltså, det är inte så att öde öar eller djupa skogar helt plötsligt blir ett mål för psykiskt sjuka våldsbenägna viagrapumpade män, eller att överfallsvåldtäkter för den delen är vanliga alls.  

Jag var tvungen att läsa på om det här, för jag blir så upprörd över att tjejer hindras från att göra det de vill på grund av något som är så ogrundat. Hittade en forskningsartikel på nätet som beskriver fenomenet: 

“…Anita Heber har avhandlat/../kvinnors mycket specifika rädsla för brott./…/Heber menar att kvinnor i stor utsträckning känner rädsla för sexuellt våld, och att bli våldtagen skrämmer till och med kvinnor mer än vad mord gör. /…/ 66 procent av de 7000 kvinnorna som deltog i studien var lite eller mycket oroliga för att bli våldtagna av en okänd man. Denna omfattande rädsla har gjort att rädslan för våldtäkt har kallats för the female fear”

Är det barndomens varningar för “fula gubbar”? Tonårens uppmaningar bland kompisarna att gå med nycklarna i handen på hemvägen för att kunna sopa till förövare med detta hemmagjorda knogjärn? Medias rapportering av alla våldtäkter? Vad har gjort oss lika rädda för detta som man förr var rädd för den stora stygga vargen?

Enligt statistik från BRÅ anmäldes 84 200 misshandelsbrott under 2017 och 7 370 våldtäktsbrott. Alltså mindre än en tiondel av antalet misshandlar. Som det oftast är killar som blir utsatta för. Enligt statistik sammanfattad av Tjejjouren sker det mesta av misshandeln mot kvinnor inomhus  och gärningsmannen är någon de känner. De allra flesta våldtäkterna sker inomhus av en person som kvinnan känner. Det är alltså mycket farligare att vara kille, eller stanna inne med någon man känner än vad det är att vara tjej och vara ute och eventuellt stöta på en främling.

Att rädslan för män ska vara så hindrande när den är så ogrundad? Det är skit! 

 

I nästa inlägg om att träna inför ett soloäventyr så funderar jag mer på hur man tar itu med rädslorna så att de inte hindrar en från att komma iväg 🙂