Soloäventyr (del 2) – Träning
Det här är del två i en trilogi av funderingar kring soloäventyr – RÄDSLA, TRÄNING och MOTIVATION
Att träna på att komma ut ensam är som med all träning egentligen, man ska ju börja smått och öka lite i taget. Pusha den där bekvämlighetszonen bara litegrann.
Jag blev överväldigad av mina egna funderingar kring mina och andras rädslor i förra inlägget, så jag stannar lite där. Rädsla är faktiskt också något man tränar på att hantera. Jag är till exempel höjdrädd och väldigt rädd för att falla från hög höjd, men ändå klättrar jag. Och det kan jag lova, efter några månaders avbrott så som under skidåkningen i Japan och Kanada i vintras, det var apläbbigt. Det tog flera månader av att klättra lätta leder innan jag tränat upp min motståndskraft mot rädslan. Där spelar det ingen roll att jag VET att jag sitter fast i ett rep och inte kan ramla till marken, jag är livrädd i alla fall.
Så, en rädsla i taget:
Skador
OK, det är ju en rimlig rädsla, skadar man sig ensam är det ju jobbigt.
BLI STARK: Här gäller att träna kroppen. Bli stark. För då är risken att skada sig faktist mindre. Träna specifikt på det du vill göra! Vill du vandra ensam i fjällen? Träna hemma på att vandra i kuperad brant terräng med tung ryggsäck.
LÄS PÅ: Det gäller också att läsa på om skador, risker, faror. Jag har gått många lavinkurser, utbildningar i fjällväder, förstahjälpen-kurser för vildmarken, överlevnadsläger. För varje utbildning så blir jag tryggare i vad jag ska göra för att förebygga skador. Jag kommer inte ihåg allt, men jag tror nog jag skulle kunna spjäla mitt eget ben ifall jag skulle bryta det. Jag vet hur jag reagerar om jag faller genom isen (jag blir helt paralyserad…). Jag vet hur jag ska rationera maten ifall jag fastnar i en snöstorm i flera dagar.
TESTA LITET: Gå ut i närmaste skog, eller någon annan stans supertryggt. Varför inte Skåneleden en vacker långhelg på hösten? Det kommer vara folk överallt, mobiltäckning och nära till samhällen. Skulle det mot förmodan hända något så finns där hjälp. Kommer man ut på sådana här smågrejor så byggs det upp en trygghet som gör det lättare att göra något större.
Problemlösning och tryggheten i sällskapet
Det är ju en falsk trygghet, det måste man inse. Det finns ingen garanti för att ens sällskap kan lösa problem som dyker upp. Man måste i alla fall själv kunna laga cykeln, göra sig förstådd, stormsäkra tältet, göra upp eld, bedöma lavinfaran och komma ihåg allt osv osv. Lösningen är: Kunskap och träning! Kunskap och träning! Träna på att göra riskbedömningar, tänka igenom vilken kunskap man behöver och se till att skaffa den. Youtube, kurser, testa själv, fråga folk… Alla har sitt eget sätt. Och återigen: Testa litet. Gå ut i närområdet själv och se hur det går. Men gör det först när du tror att du vet vad du gör, så du inte skrämmer dig själv genom att gå ut för hårt. Man kan dessutom börja med att ansluta till en grupp eller någon främling man hittat i ett internetforum för att öva sig i självständighet innan man en dag inser att det går att klara sig helt själv.
Ensamhet. Mörker. Spindlar….
Ja, det där man är rädd för utan den minsta rimliga anledning. Den rädslan måste man träna bort lite lite i taget. Det är en supermegastark känsla som är helt förlamande. Som min rädsla för ensamhet. Jag får någon blockad i hjärnan och får nästan panik inför tanken på att vara ensam. Det som har funkat är faktiskt att jag utsatt mig för den rädslan på ett så säkert sätt som möjligt, lite i taget, och insett att det går bra. Jag avskyr ensamheten, men jag har ändå tvingat ut mig att cykla en runda ensam, eller att ta med en bok och gå någon mil ensam genom skogen. Då har jag insett att det visst gick, och det kan jag ibland komma ihåg när jag ska planera en ensamtur också 🙂 Det var mycket bearbetande av rädslan under tiden, men jag överlevde ju! Det var ju trots allt vissa saker som var trevliga! Sen har jag bearbetat upplevelsen efteråt och för varje gång vet jag bättre vad jag ska göra för att undvika de där jobbiga känslorna och det i ensamäventyret som jag ogillar, och göra mer av det i ensamäventyret som jag gillar. Jag blir “bekant” med min rädsla och då blir den inte längre förlamande eller hindrande. Den blir hanterbar. Så, att träna bort den, det är nog faktiskt inget jag lyckats med. Men att träna på att hantera den, det har jag!
Män
Den är svår. Det är ju en sån där rädsla som bygger så himla mycket på tankar på vad som skulle hända om det faktiskt dök upp en våldsam läbbig typ, inte på sannolikheten att någon faktiskt kommer attackera en. Den rädslan är så djupt rotad att det till och med är läskigare att tänka sig att någon antastar en än att tänka sig att man kan bli påkörd av en lastbil när man cyklar eller ramla utför ett stup. Det handlar nog till viss del om känslan av kontroll, och att läbbiga typer inte är något vi tror vi kan kontrollera på samma sätt som cykeln eller de rullande stenarna på vandringsleden.
Här gäller att skaffa sig kontroll! Gå en självförsvarskurs och förstå att det går att slåss emot rätt bra ifall någon går på en. Testa strategier som att säga till alla främlingar att du är gift, hålla ögonen öppna för säkra platser, ha hänglås på packningen, klä dig fattigt, buffa upp kroppsspråket för att se ut som att du vet precis vad du håller på med trots att du är vilse. Testa dessa i trygga miljöer, kanske när du äventyrar i sällskap, och se om det får dig att känna dig säkrare. Visualisera den ilska och aggression du ska ha ifall någon går på dig.
Var sen realistisk! Vad är sannolikheten att det smyger runt yxmördare mitt ute i djupaste skogen? Det finns naturligtvis platser i världen som är farliga både för tjejer och killar, men är dit du ska verkligen det? På riktigt? Om du väger den sannolikheten mot andra risker?
Vid det här laget har jag varit ute på egen hand en hel del. Både i naturen och resandes, och jag har bara hittat vänner! Liftandes i Colombia jätteförsenad till mitt flyg, frusen in till märgen när jag överraskats av snöstorm när jag vandrat i Patagonien… Det är klart det oftast är män man stöter på, för kvinnor är fortfarande inte ute så mycket, och de har alla varit så underbart snälla! Alltså, som ensam tjej där ute, så får man faktiskt mer hjälp än i sällskap eller som ensam kille. Det är något man inser när man träffar på den ena efter den andra supersnälla människan på vägen.
Sen är det bara att ta sig ut på många minisoloäventyr. Lite i taget kommer man till slut till den punkt där man vet vad man behöver göra för att komma ut på det där stora äventyret man drömt om (men inte hittat sällskap till?)
Jag har allteftersom börjat uppskatta soloäventyr och kommer fundera på vilka fördelar det finns med att vara ute ensam i nästa inlägg.
