Whitewater – puder och cannabis
Första gången vi körde in i Nelson i mitten av februari var det som att åka in i ett stort rökmoln av marijuana. Doften kom in i bilen när vi passerade skylten med “Welcome to Nelson” och höll sig kvar länge (jag gissar att någon satt och rökte på i en bil vid vägen). Vi hade åkt till Nelson från Rossland och skidsystemet Red Mountain för att åka i det mytomspunna Whitewater, där det faller mest snö av alla orter i Kanada och åkningen är som i “the old days” som vi fått höra tidigare.
Whitewater är litet om man ser till liftar, bara tre stycken som betjänar var sin bergssida, och har låg fallhöjd. Dock är det alltifrån litet om man ser till upplevelsen. Det faller mycket snö, länge och ofta. Vi hade flertalet djupa puderdagar där vi bokstavligen talat åt puder! Eftersom det är låga bergssidor är de nästan helt täckta av skog, men all den skogen är gles så det finns hur mycket som helst att åka i för att hitta gömt puder bland granarna.
Vi hade bokat in oss på vårt första AirBnB i Kanada eftersom jag hade tröttnat på alla opersonliga motell och vi kunde inte haft mer tur med våra värdar. Ett par i vår ålder, med en snäll son, världens sötaste hund och ett lika stort skidintresse som vi. Jag tror de tyckte synd om oss som var nervösa över att vi inte skulle kunna köra upp till skidsystemet eftersom hyrbilen saknade fyrhjulsdrift (och dessutom hade en väldigt dålig ursäkt till vinterdäck), så de tog med oss till berget och guidade runt oss. Det är verkligen inte lätt att veta var man är i de där skogarna! De visade oss massa hemliga öppningar i skogen och gömda snötäckta ryggar vi aldrig hade hittat till själva. Efter tre veckors ofrivillig paus från skidåkningen var jag rätt nervös för alla träden: Jag hade hört talas om trädbrunnar, ett fenomen där de stora vida granarna hindrar snön från att nå marken under grenarna och det då skapas 2-3 meter djupa “brunnar” av svag eller ingen snö runt träden när det ligger 2-3 meter snö på marken annars. Säger man till en kanadensare att man är lite osäker vid trädåkning så tror jag de tolkar det som att man är megakass på att åka, för vår guide för dagen (vår husvärd alltså) tyckte vi skulle ta ett lätt åk i lätt skog först för att se hur det gick innan han skulle ta oss till lite mer spännande åk. Det gick ju bra! Snön var djup och träden står ju glest! Det var en glad självförtroendehöjare i alla fall, att visa att jag åker bättre än vad någon annan först tror.
Dock är det inte bara Whitewaters speciella relation till snögudarna som fick mig att verkligen gilla stället. Området har också fantastiska turmöjligheterfrån liftarna , både lugnare och mer spännande, och skidorten som sådan är den mest charmiga vi sett i Kanada. Dvs, det är inte en skidort. Det är bara liftar, en “day lodge” som har matsäcksrum och en solig terass med bar och, ja, ingenting mer. Det är för långt bort från Calgary för att dra helgbesökare, bristen på boende vid backen gör att få kommer hit på sin semester, och att det är så pass litet gör att det inte kommer många från utlandet heller på besök. Det är en härlig stämning av att åka på någons bakgård och att alla känner alla. Det är också det enda system där jag har sett att det går att köpa liftkort för bara ett eller två liftåk, vilket gör det helt klart mycket trevligare (billigare) att gå på tur från liften. Ett berg för skidåkare, inte för aktieägare 😀
Vi åkte tillbaka till Nelson i början på mars. Då låg det inte lika mycket snö på vägarna nere i stan, men vi hade återigen ett snöfall att åka i som var helt obegripligt. Varje nytt åk hade ospårat puder! Jag hade också spanat in några turer som jag sett från liften under första besöket, och nu när vi äntligen fick lite sol så passade vi på! På backcountrycanada.ca finns det massa information och just i Whitewater finns det dessutom en anslagstavla i day lodgen med karta över området och en lista där man skriver sitt namn och var man ämnar åka för dagen. Åååå! Det är en sån sak som verkligen får mig att gilla ett ställe och känna att det finns till där för mig.
Nelson i sig är en stad som är lite… speciell. British Columbia (den stat där vi åkt skidor hela tiden) håller på att legalisera marijuana, och ingen annan stans märks det så tydligt som i Nelson. Det är stans största ekonomi. Nu är ju rökning ingenting särskilt uppseendeväckande, men stan drar till sig hippies (äkta vara!) och diverse drogliberaler. Jag satt i någon timme på ett café i stan när vi kom dit och bara stirrade ut genom fönstret på alla knasiga typer som gick förbi, och killen som stod utanför, vid övergångsstället, och dansade för sig själv under hela den fikan.
Nelson ligger 8 timmar med bil från Vancouver, 7 timmar från Calgary, 1 timme från den amerikanska gränsen söderut, 21 timmar till Alaska och 45h till Québec. Det tar dessutom 4h att köra norrut till Revelstoke och 4h österut till Fernie. Utan kisspaus eller konstiga vägval eller tid att vänta på bilfärjan eller en tur med stighudar upp in bland skogsbruken för att ta ett bad i en naturlig het källa.
